"Firar" tre veckor utan sött!

Idag firar jag och kroppen tre veckor utan godis, fika, snacks, läsk, småätande i alla dess former och så vidare. Fortfarande låter det så enkelt när jag skriver det, och tre veckor låter inte alls långt. Och visst, en vanlig vardag är det inte speciellt svårt annat än när man mot slutet av en tretimmarsföreläsning verklgien verklgien verkligen verkligen verkligen skulle vilja äta något för att få upp energin. Men så är det semmeldagar, födelsedagar, alla hjärtans-dagar, vänner och föräldrar som vill ses över en fika, melodifestivalsmys en lördagskväll, en sån där natt när man verklgien inte kan somna och det var sju timmar sen man åt något, fester... Det är helt enkelt en enormt stor social funktion i vårt samhälle att äta. Och med tanke på det är det verkligen inte konstigt att så många har ångest och jobbiga tankar kring detta med mat. Man är ju jättetråkig om man dricker vatten på en fest. Man är ju tråkig om man bara köper en kopp te när kompisen är supersugen på största chokladmuffinsen på cafét. Man är tråkig om man tar en frukt istället för en bit choklad till lördagsmyset. Samtidigt tycker jag inte alls man är tråkig då. Det måste vara upp till var och en när och vad man vill äta. Är man på ett café är det fritt fram att bara dricka te, eller beställa fem olika bakverk om man så vill - ingen ska behöva bli dömd av andra för det. Många jag känner, även jag själv, hade många gånger mått så mycket bättre av om andra lät bli att titta på och fundera eller kommentera vad eller hur mycket man äter. (Om mat är en känslig punkt för en, så krävs det inte att någon uppenbart kollar snett på ens mat för att man ska förstå att hen har funderat över ens matval, man ser och känner minsta lilla blick eller nanosekund av tystad i samtalet som kan tala om detta.)
 
Ja nu spårade mitt treveckorsfirande iväg i andra tankar. Men tre veckor av avklarade och jag har fem kvar. Hittills har jag dessutom lyckats träna nästan varje dag utan någon stress eller ens motvilja inför detta. Fortsätter jag så här tror jag stenhårt på ett avtagande sockerberoende. 
 
(Lite cred till Tobbe också, som bor under samma tak som jag när jag är hungrig eller sötsugen)