Femkilometerslyckan!

I mina nya blå löparskor tror jag mig nu ha hittat tillbaka till löparglädjen efter flera år då jag mest tänkt att löpning måste vara det tråkigaste och jobbigaste som finns. Men nu sammanföll plötsligt några tappra försök ute i kylan med en något förbättrad kondition tack vara all spinning och till slut de nya löparskorna som bjöd på icke-skavsår och att jag slapp använda inneskorna och skrubba rent dem efteråt. Samt lite nya träningskläder.
 
Igår joggade jag över 5 km - något som inte varit möjligt de senaste åren. Jag tror jag som mest tagit mig ett par kilometer innan axlar, puls, knän, fötter, höft och lungor skrikit ifrån. Nu kommer jag förstås inte kunna springa 5 km vilken dag som helst för jag är långt ifrån hel (t ex idag kunde jag inte ens gå runt på stan p g a axeln), men bara det att det finns någon dag här och där när det är möjligt gör mig så glad. Jag började helt ärligt nästan gråta igår när jag sprang, av lättnaden och den underbara känslan av att slippa ha ont för en liten stund. Skulle jag få önska något nu så skulle det vara att få behålla den känslan - av att slippa känna - hela tiden. 
Den här bilden tog jag för en väldans massa år sedan. Då trodde jag att dessa tre ord hängde ihop. Det visade sig att jag skulle ta dem i tur och ordning. Först sprang jag för mycket. Sen paddlade jag för hårt. Nu är jag framme vid det tredje och sista ordet, det enda hållbara. Nu kommunicerar jag så gott det går med kroppen (även om den ofta inte tycks vilja kommunicera med mig).