BETYGSSYSTEM

Nu har jag läst så mycket om betygssystemet att det bara måste vara min tur att skriva något om det. De flesta, både de som tycker det är bra och de som tycker det är hemskt, borde skärpa till sina argument lite, för man får inte med sig någon med en från början annorlunda åsikt om man närmast skriker ut att den andra är dum i huvudet och talar om att man själv har rätt åsikter. Det är inte enkelt, I know, och troligtvis kommer jag göra samma sak själv nu.
 
Så här då. Betygssystemet som alla klagar på för att det är svårt/omöjligt att få bra betyg, det är ändå det betygssystem vi har nu. Och argumentet alla som är för detta nya betygssysten har, "det är ju inte rimligt att alla ska kunna gå ut med maxbetyg, då kommer inte de som kan ännu mer att synas", ja det är ett ganska rimligt argument. MEN! Det är inte speciellt taggande att veta att hur mycket man än pluggar så går det inte att få ett A. Jag har A i flera ämnen ja, men det finns också ämnen där det är hopplöst. Det är kanske bra att det blivit lite svårare, problemet är att det inte blivit lite svårare, utan mycket svårare. Och nästa problem är hur det skiljer sig mellan skolorna. Jag går själv på en skola där jag är helt övertygad om att det är ovanligt svårt att få maxbetyg. Jag har vänner som aldrig gör något annat än att plugga, på riktigt alltså, som inte ens har tid att träffa kompisar eller ta en promenad. De har inte A i allt, och det är fel. Om man pluggar från att man kommer hem från skolan tills man går och lägger sig, ja då tycker jag att man ska kunna få betyget A, i alla ämnen. Nu kommer ni säga att jag i så fall går på någon slags extrem skola. Nej, jag går på en skola som följer statisktiken som visar att när man byter betygssystem så kommer betygen att sjunka under de första åren. Inte för att alla blir helt pantade under ett par år, utan för att lärare drar sig för att sätta de högre betygen när de just fått strikta regler om vad som krävs för de olika betygen. I högstadiet hade jag några kompisar som jag skulle säga att jag var nästan exakt lika bra som jag när det gällde skolämnena. Sen började vi gymnasiet i olika städer. Jag fattar att det inte är optimalt att jämföra på det här sättet, men vi har grymt olika betyg nu. Det borde ändå säga något om att nivåerna för de olika betygen skiljer sig beroende på vilken skola man går på.
 
Och så kommer vi till det där med att det är noggrannare kriterier, så att lärarna ska kunna sätta rättvisare betyg. Ja, alla ska exempelvis kunna utförligt och nyanserat förklara hur... ..För att få ett visst betyg. Utförligt och nyanserat? Seriöst? Inte ens skolverkets betygskriterier är ju utförliga och nyanserade. Tror ni verkligen att alla i landet Sverige har exakt samma uppfattning om vad uförligt och nyanserat innebär? Jag tänker inte ens svara på den frågan. 
 
Nu kanske jag inte ska blanda i mina politiska åsikter i detta, men det är ändå värt att nämna att han (vi nämner inga namn) som bestämde att detta betygssystem skulle införas gick helt på sina egna åsikter om hur man bäst lär sig i skolan, och struntade totalt i forskningen. Det är inget jag hittat på för att jag "tycker så", det säger han själv och det går absolut att bevisa bara genom att jämföra det forskarna tagit fram med det denna person har sagt och bestämt.
 

Varför ska man besöka förintelsens minnesplatser?

Varför ska man besöka förintelsens minnesplatser? Jag har inget briljant klockrent svar, men några svar har jag.
För att det inte går att läsa om och förstå sex miljoner judars död i en historiebok. För att det är det minsta vi kan göra, att ta reda på vad de gick igenom. För att det aldrig får hända igen. För att nazisternas önskan var att ingen skulle få se spåren, och fan heller att det ska bli ännu mer som de ville. För att de som skulle ha besökt gravplatserna, som koncentrationslägren faktiskt är, aldrig kommer kunna göra det, för de fick aldrig chansen att födas. För att det man sett kan man inte förneka. För att vi inte får glömma att så många mördades utan någon speciell anledning.
 
 Dag fyra har jag inte skrivit något om än. Men jag gissar att ni är något trötta på att läsa om Polen nu, så vi struntar i den dagen, iallafall just nu. Möjligtvis kommer en hög med bilder upp snart, om jag orkar krypa under sängen och hämta sladden så att jag kan få över bilderna.

Dag 3 - Husen står kvar men människorna är borta

 Den tredje dagen i Polen lämnade vi Auschwitz för att se förintelsen ur ett perspektiv som många glömmer bort. Dock ett väldigt viktigt perspektiv skulle jag säga. Vi vet redan att det var hemskt, att många dog, att alla ägodelar togs ifrån offren. Att allt försvann. Men vad var det egentligen som försvann? Det var det den tredje dagen handlade om. Vi besökte två judiska kvarter, ett i Oswiecim (Auschwitz som tyskarna namngett det) och ett i Krakow. Värt att nämna är att det är inte judiska kvarter idag, trots att där finns restauranger, guidade turer och så vidare med judiska namn. Till och med människorna som bor i dessa städer tror i flera fall att det fortfarande är judiska kvarter. Än i dag vet inte alla att nazisterna lyckades med Polen, det BLEV INGA JUDAR KVAR. Sen kan man diskutera hur bra eller inte bra det är att restauranger använder sig av judiska namn för att locka till sig turister när det ändå är förintelsen vi pratar om, men vi sparar den diskussionen tror jag.
 
De flesta spåren är borta även från dessa kvarter. Nästan alla synagogor är rivna, även flera av judarnas hus, och hade inte vår lärare varit med hade vi bara sett gräsmattor och vanliga trappuppgångar kan jag lova. Nazisterna ville inte bara ha bort judarna. Det räckte inte att de var döda. Hör ni, det räckte inte med att de var döda! Man förstörde allt som kunde visa att de en gång hade levt där. Husen står kvar, men människorna är borta.
 
För att förstå förintelsen tror jag det är viktigt att veta vad det faktiskt var som försvann. Att se att det var vanligt hus i ett vanligt samhälle som de här människorna bodde i. Det var inget speciellt med dem, från början gick de inte runt i blårandiga kläder eller med en stjärna på armen. Från början var de bara vanliga människor i vanliga hem med vanliga liv. 
 
Under dagen besökte vi också två synagogor och två judiska gravplatser. Den första gravplatsen vi besökte var noga låst och man behövde låna en nyckel för att kunna komma in. Vet ni varför? För att trots att det inte bor en enda jude kvar i Oswiecim så finns hatet kvar hos vissa människor. De har aldrig ens träffat en jude, men ändå är det viktigt för dem att förstöra deras gravplatser. Antisemitism är för mig helt ogreppbart. För det första förstår jag inte hur man kan tro att det är just judar det är fel på. Att judar skulle vara värre än alla andra. Är det inte med logiskt att hata mördare, pedofiler, diktatorer och så vidare? Och för det andra, hur kan antisemitismen uppstå där det inte ens finns judar? Till exempel i Japan, där antisemitismen växt på senare tid. Det bor ju knappt några judar i Japan, så de flesta japaner har aldrig träffat en jude, och skulle definitivt inte veta när de säg en. För de är vanligt männskor! Kan man inte förstå att det inte är någon skillnad!? Det finns inget speciellt utseende, ingen biologisk förklaring, inget. Det finns inget att hata. Det finns inget att hata.
 
Nu ska ni få se något som jag upplevde som väldigt speciellt:
 Detta är jag och Andrea, på samma plats som judarna på den övre bilden befann sig på. Fast drygt 70 år senare. Vi stod där de stod. Det kunde lika gärna varit vi.