Förarnerverna är testade

Igår kväll åkte jag, Tobbe, Martin och Andrea iväg och fikade på kvällen. Hur mysigt som helst. Men på väg dit var det lite mindre mysigt. När jag tittade ut genom fönstret trodde jag att det var ett löv som föll ner och landade på rutan bredvid mig. Det var det inte, den var en mus! Mitt i stan. Och den satt kvar där, trots att vi körde vidare. På nogot vis är de ju lite söta, men jag tycker ändå att de är grymt obehagliga - det har jag nog fått efter mamma. Alltså: jag skrek rakt ut. Andrea som är rädd för spindlar förutsatte att det var en spindel jag skrek för och skrek hon också, Martin och Tobbe blev döva och sen var vi framme. Hade någon börjat skrika så om jag hade kört så hade jag nog tvärbromsat. Men Tobbes förarnerver var i toppform fick vi bevisat.

När allt går fel

Idag har verkligen inte varit en snäll dag.
Allt har hatat mig, och även visat det mycket tydligt. Det började med att den opererade axeln inte ville leva längre, så den har funnits där i bakgrunden och gjort ont hela dagen. Sen hade jag fysiklektion, vilket är det värsta jag vet och speciellt när jag har ont samtidigt. Efter det var tanken att jag skulle skriva ett historieprov som jag missat. Hade pluggat massor, och så var läraren inte där så det blir en annan gång. Och jag får plugga in allt ännu en gång.
 
Läraren borta = håltimme. Och på den skulle jag ha 1: pratat betyg med idrottsläraren 2: haft samtal med min mentor och 3: pratat med skolsköterskan om taxitider till skolan. 1: Idrottsläraren var sjuk (har väntat sen i juni på att få betyget ordnat). 2: Min mentor hade lunch och därför blev det inget. 3: Skolsköterskan var på heldagsutbildning och därmed kommer jag få sitta i skolan och vänta i en timme imorgon innan jag börjar (inklusive gå upp en timme tidigare) och på eftermiddagen kommer jag inte komma hem. Ska jag sova över på en bänk i skolan kanske? 
Sen hade jag matte och sist ännu en fysiklektion där jag inte fattade något alls, och dessutom fick jag min veta att jag inte får göra fysikprovet  (eller göra omprov som min lärare uttryckte det trots att jag inte gjort det än) som jag missade när jag opererades. Just nu står det F som betyg på det, eftersom jag inte fått chansen att göra det. Gulligt.
 
Nu väntar jag bara på att Tobbe ska komma hem så att han kan följa med mig till affären och köpa kokosbollar. Jag är i starkt behov av såna efter idag.
Godnatt
 
 

Historien om när stygnen försvann

Hej på er! 
Igår var jag på vårdcentralen för att ta bort stygnen från axeln. Tobbe skjutsad mig, vilket var tur, men det kommer vi till snart. Det började bra med att jag till och med kunde titta på axeln utan att må illa efter att sköterskan hade tagit bort alla förband och grejer. Sen började hon plocka bort stygnen... Första två gick okej, men sen började det snurra. När hon tittade upp från axeln och såg mitt ansikte (antagligen samma färg som  snö) så såg hon lite orolig ut och sa att det är nog bäst om vi lägger dig ner. Jag klarade alla nio(?) stygn till slut, även om det var riktigt nära att jag svimmade när hon drog ut det sista, som gjorde svinigt ont.
Jag förstår verkligen inte varför jag svimmar så lätt av allt sånt där. Jag tycker verkligen inte att det är obehagligt eller äckligt eller något sånt, jag blir bara väldigt yr, blodtrycket dyker rätt ner och håller det på för länge svimmar jag. Knäppt. 
 
När alla stygn var borta sa hon att jag inte kunde gå iväg ensam. Väldigt sant. Så hon sprang iväg till väntrummet och hämtade Tobbe, som blev anledningen till att jag stod på benen hela vägen ut till bilen. Nu är de borta iallafall och det hade läkt ovanligt fint lät det som. Hoppas allt fortsätter så här, så har jag snart min gamla, hela axel tillbaka.
 
1