Måndag

En krånglig dag på jobbet som jag till slut ändå blev klar med. Sen har jag sprungit runt på stan och letat födelsedagspresenter till en massa människor som passar på att fylla år nu. Och sen har jag varit hos Monika och blivit bjuden på asgod kyckling någonting, och till sist hamnade vi hemma hos Hanna eftersom vi alla tre missat alla tres födelsedagar. Nu är jag hemma igen och eftersom jag är en sån där som lägger mig tidigt så tänkte jag borsta tänderna lägga mig nu trots att klockan är strax innan nio.
God natt!

BILDER FRÅN BALEN

 

Jag är sur, överkänslig och tråkig, fast inte på riktigt

Det kanske är helt fel att skriva det här på bloggen, men nu blev det så.
 
Förut tyckte jag alltid att det var så konstigt hur människor kunde bli deprimerade, må dåligt eller vara ledsna hela tiden. Jag tänkte att det var totalt onödigt, att alla bara kunde strunta i allt jobbigt och ha roligt. För så var det för mig. 
 
Men nu förstår jag. Jag förstår vad det innebär att inte vara glad hela tiden. Jag förstår att man kan sitta och gråta dag efter dag, att man inte kan äta för att magen har fullt upp med att vara ledsen, att man kan välja att sitta hemma för att man inte orkar med världen, och framförallt att man inte orkar göra något åt saken. Jag vet inte vad som hänt, jag vet inte varför jag kan börja gråta när min hund råkar snubbla, när jag trycker på fel knapp eller när någon svarar på ett sms någon annan tid än den jag hade planerat. Jag är inte alls ledsen för de där småsakerna egentligen, det är snarare som någon slags ledsenhet som hela tiden nästan nästan rinner över. Som ett glas fyllt med vatten så att det nästan rinner över kanten. Häller man i bara en droppe till så blir det översvämning. Det värsta är att jag inte vet vad det är, vad det kommer ifrån. Visst, det har hänt en del saker som inte är så roliga. Samtidigt som jag sexton år gammal flyttade hemifrån började mitt livs största dröm att sakta krossas, jag saknade alla vänner hemma, min kropp började gå sönder mer och mer... Och så vidare.
 
Jag tror inte att speciellt många vet. Jag gissar att det enda som märks är att jag är lite mer tyst, lite halvsur ibland, och inte lika ofta har lust att hänga med på saker. Och jag förstår vad ni tänker. Man kan väl inte må så dåligt av såna småsaker? Och jag tänker precis likadant. Det är väl ingenting i jämförelse med värre säker. Jag har ändå någon gång tänkt att när de där åren som skulle vara de bästa i ens liv blir de absolut värsta man upplevt, och när man dessutom har ont i hela kroppen varje sekund på dygnet, då mår man kanske inte så bra. Man orkar inte lika mycket och undrar hela tiden när allt ska bli som förut igen. Måste man göra något, eller går det över av sig självt?
 
När jag kom hem till familjen förra helgen förklarade mamma att det inte alls är konstigt att jag börjar gråta hela tiden, att det blir så speciellt när man har ont konstant. Min braiga mamma. Det var verkligen bra att höra, för jag känner mig alltid så konstig när jag blir ledsen för ingenting. 
 
Samtidigt som det är jobbigt så kanske det kommer något bra ur det här. Visst var det underbart att vara glad dygnet runt förut, men just nu uppskattar jag verkligen såna där fina underbart roliga stunder så mycket. Jag hoppas att jag kommer fortsätta göra det, även senare när jag är mer glad.
 Min underbara pojkvän som inte alltid förstår men som ändå alltid finns, stöttar, kramar, väntar och visar allt som är bra. Som jag är överlycklig över att få vara med.